Utdrag ur Ett soligt scenario

 

 

 

Hon vände sig plötsligt om och spände ögonen i Henke.

‘’Säg inte så till mig. Såvida du inte vill att jag ska smälla till dig med paddeln.’’ Trots Klaras skämtsamma ton blev Henke, tack vare erfarenheter, ganska säker på att Klara inte var road. Hon avskydde när folk lade sig i hennes val av yrke, inte desto mindre när hennes bror gjorde det. Han var den som alltid varit på Klaras sida och försvarat henne när ingen annan gjort det, hon var inte van vid hans kritik.  

‘’Du vet att du är kapabel till så mycket mer, det är allt jag säger. Så, hjälp till nu, vi kommer ju ingen vart!’’ Klara vände sig motvilligt om i kanoten vilken ändrade riktning när hon satte paddeln till vattenytan. De häftiga armtagen avslöjade hennes irritation och Henke var inte säker på om det var hennes mening att stänka ner honom så mycket som möjligt. Vattnet var fortfarande för vilt för att kunna se klart genom kanoten, de hade alltså en bit kvar till slutdestination. När Klara upptäckte att hennes frenetiska paddlande inte bidrog till någon fart, blev hon om möjligt ännu mer upprörd och bestämde sig för att göra sig av med ilskan på sin lillebror, vilket inte var något nytt.

‘’Henke du måste sluta tro att du förstår dig på så jäkla mycket, för det gör du inte’’, fräste hon utan att vända sig om. Klara hade alltid älskat att skapa, allt från lerfigurer till fantastiska målningar. Hon hade alltid varit barnet som alla vuxna berömde för sin ändlösa kreativitet och hon hade tack vare dessa uppmuntringar varit fast besluten att ständigt förbättras. Trots denna stora passion trodde deras föräldrar, och alla runt omkring, att det var just och endast en passion och hobby att ägna sig åt under trista dagar. När Klara bestämde sig för att studera kulturproduktion och försörja sig genom sina målningar, var reaktionerna inte positiva trots det faktum att hon var en ren talang. Klara och Henkes mamma brukade säga: ‘’De flesta berömda skapare blev förmögna först efter sin död, konstskapande är ett nöje Klara.’’ Henke var inte säker på att hon hade rätt men brukade inte säga någonting, hans mor hade en förmåga att förutse saker och ting.

Vattnet, liksom Klara, började lugna ner sig, och man kunde se tydligare genom kanoten nu. De tidigare vaga skymtarna av fiskar blev allt skarpare och dess färger lös genom kanotens genomskinliga skrov. Henke slängde ett öga på de medpackade fiskegrejerna, de som alltid skulle tas med för sakens skull men aldrig användes. Kanoten var mycket stabil och utformad för att vara säker och han brukade utnyttja det genom att fiska i den, han kunde till och med stå upp utan att den vaggade till det minsta. Dock brukade han aldrig komma så långt när han åkte på turer med Klara, hon var för fascinerad och förtrollad av liven under dem. När Henke paddlade ut ensam såg han den transparenta kanoten som en fördel, då han såg precis var fiskarna befann sig och vilken han skulle locka till sig med mat. När Klara var med var det snarare tvärtom. Hon blev förälskad i varenda liten fisk redan innan Henke ens hunnit upptäcka dem, så det brukade sluta med att han gav upp och lät Klara studera djuren utan att behöva oroa sig för deras framtid. Denna dag var inget undantag. Den starka augustisolen blottade Råneälvens innehåll, vattnet var minst lika transparent som kanoten själv. Klara hade överlåtit paddlandet till Henke och satt nu framåtlutad för att betrakta havsliven som ännu var ovetande deras ankomst.